Som Ingmarie skrev i sin senaste blogg. Så är det nu dags för. I nästan tio år har denna blogg alltså varit hem för oss, men nu är det dags för vila. Ingmarie, som ju är den som har upprätthållit skrivandet här på NNM-bloggen tar som sagt sin tillflykt till blog. Vår gemensamma knutpunkt här på nätet, Nemo nisi mors. Men för tillfället så är det alltså dags att säga. Efter 10 år, och jag vet inte hur många tuse.

Nu vet jag varför hela mitt skrivbord av nödvändighet är fullt av gula, klistriga lappar eftersom det som inte står på en lapp obönhörligen glöms bort. Jag fattar varför jag omöjligt kan minnas vilket väder vi hade förra sommaren. Jag begriper varför jag aldrig kommer ihåg folks födelsedagar. Ungar lär sig massor av nytt, men till priset av att de glömmer snabbt.

Om mig och om den här bloggen. Skor och prylar och mina tankar om det.

Do not always follow the paths. Jag har faktiskt saknat er, även om man inte kan tro det. Kan vi inte träffas oftare? Ni får mig att må så himla bra, när vi väl tar oss tid att träffas! Lite motstånd på slutet. Sjuuukt jobbigt, men sjukt roligt pass! Spring.